Reportage  
         
         
Här finns möjlighet för Dig som medlem att lämna in  reportage på händelser som Du och Din hund har varit med om.  
         
Det kan vara något, allt från resultat på tävlingar - utställningar, semester-  
resor, händelser både roliga, glada och sorgliga eller i stort sett vad som helst.
         
Här skall vi från styrelsen följa en "labbevalp", genom olika öden och äventyr,
för att se, och lära, samt följa valpens utveckling. Samt delge våra medlemmar,
det som händer runt valpen. Som en kunskap om "hundägandet".  
         
Reportage skickas till sekreterare, Ingvor.  
         
         
         

PLÖTSLIGT HÄNDER DET!!!!!!   

Ibland önskar vi väl lite till mans att något spännande och nytt skulle komma in i våra liv, så även för mig och min hund, inget revolutionerande, bara att dagarna skulle bli lite annorlunda än den vanliga lunken. Vår tillvaro ändrades av ett telefonsamtal från Nordisk Film i Köpenhamn. En film med namnet ”Labrador” skulle spelas in på Gotland och företaget sökte en svart labrador till en av de bärande rollerna. Telefonnumret till mig hittades på internet, på Labradorklubbens hemsida. Där stod jag med telefonluren i hand och något nytt och spännande inom räckhåll. Jag har den hund de sökte och hon kunde klara av de krav som fanns på den hund de sökte. Komma på inkallning, sitta och ligga på kommande, samt apportera fågel. Det lät ju inte så avancerat, så efter möten med ansvariga från filmbolaget, fick Pepsi rollen som Elvira.

I filmen bor hon med sin vresiga husse, spelad av Jakob Eklund, på en ö, någonstans i världen i en sunkig fiskarstuga. Inspelningen skedde på stranden på norra Gotland under mycket enkla förhållanden. Ingen lyx eller glamour där inte, den sparas till ”röda mattan”.
 

   
Pepsi och ”husse” Nathan   Nathans hus  
       

Ingen i teamet verkade ha jobbat med hundar förut, så i början blev det en del missförstånd, som efter några dagar rättades till. Hundar fungerar ju inte som vi, utan måste styras hela tiden och där brast det. Det fanns inte så mycket tid för skådespelarna att lära känna Pepsi och då hon inte är någon tuff hund som bara tar för sig, var det svårt. I sin första scen skulle hon gå utför en brant med mycket sten, det fanns inget annat underlag, kuststräckan heter ”Stenkusten” och gör själ för namnet, fram till en vilt främmande människa, som dessutom talade danska, och hälsa försiktigt. Husse i filmen kommer rytande runt husknuten och tar tag i Pepsi och låtsas slå henne med en läderrem, tar henne i halsbandet och släpar med henne 6-7 meter till en flaggstång och binder fast henne. Denna scen tas om 3 gånger innan regissören var nöjd. Runt om stod också minst 15 personer ur övriga personalen och tittade på, så det var inte lätt för Pepsi, hon visste ju inte först vem hon skulle gå till. Tack vare att Jakob Eklund jobbat med hundar förut, så förstod han hur viktigt det var att hjälpa till med att avreagera Pepsi. Det var lek och gull, klappar och småprat rätt länge efteråt. Det fanns inget kvarstående obehag efter detta mellan de två. Det var nog så att husse Lennart  och jag kände obehaget längre än Pepsi.

Många scener med Pepsi var att gå ut och in genom dörrar och följa med när dottern och hennes pojkvän, som kommit på besök till ön, rörde sig i sina roller. En annan sak som var svårt för hunden var, att ligga i sängar och fåtöljer, det gör hon inte hemma. Med stort tålamod och en och annan godbit gick det också.

Mycket tid gick åt till att vänta, Vi var på plats senast kl. 08.00 på morgonen då tagningarna började. Pepsi hade 2-3 tagningar varje dag och oftast hamnade dom sist i dagsprogrammet, som slutade mellan kl. 16.00 -17-00.  Lustigt nog blev det aldrig långsamt, det var så spännande att följa tagningarna mellan de skådespelarna. Filmen är dansk och de andra två skådespelarna heter Stephanie Leon och Karsten Björnlund. Filmen handlar om relationen mellan far och dotter, Jakob och Stephanie, i filmen Nathan och Stella. Karsten, Oskar i filmen arbetade som journalist och hade letat fram familjehemligheter som skulle redas ut.
 

     
I väntan på tagning     Pepsi och Oskar  
         
       
Stella och Pepsi        
         

Varefter dagarna gick och tagningarna blev bra, växte Pepsis självförtroende. Varje gång vi mötte någon ut teamet blev hon klappad och gullad med. Alla tyckte mycket om henne och vem blir inte stolt av allas uppmärksamhet hela dagarna, även om det bara är en hund.

Filmen spelades in under mycket enkla förutsättningar. Natans hus var två containrar som svetsats ihop och huset där Stella och Oskar sov var en husvagn i så dåligt skick, och hade inspelningen tagit längre tid, hade nog golvet gått sönder och taket rasat in.  Vi förundrades ibland att den stod emot när stormarna rasade.
 

       
Den uttjänta husvagnen        
         

 I början var vädrets makter oss behjälpliga, men i november kom första riktiga höststormen och vi var väldigt utsatta där på stranden. Det enda skydd som fanns att tillgå var tält som sattes upp mot vinden och regnet. För att allt inte skulle blåsa bort, hängdes blydaggar i tältet, det gällde att se upp vid in och utfart och även husvagnen surrades för att inte välta.

De tält som sattes upp var där alla samlades inför tagningarna och det var där vi kunde dricka kaffe, the eller choklad. Det fanns även frukt, godis och nötter. Det blev liksom samlingspunkten. Skriptan jobbade också där, så vi kunde följa tagningarna på en liten monitor. Det var oerhört spännande att titta på Pepsi i de scener hon kunde klara sig utan mig. Det var i de scenerna hon låg i sängen eller i fåtöljen. Då kunde hon slappna av och bara ligga och kika runt och lyssna på alla ljud som kom och gick. Annars var det ögonkontakt i väntan på nästa kommando. Att ta scenerna i husvagnen var inte lätt för någon, utom skådespelarna, de hade sängen att vara i, ibland tillsammans med Pepsi. På det lilla utrymme som blev över trängdes regissör, en ljudtekniker med sin utrustning, belysningspersonalen, en eller två, och så kamerateamet, två stycken under tagning. Husvagnen var en Polar 470, så ni förstår att vi inte hade mycket utrymme var, för någonstans skulle jag och Pepsi också vara. Ibland fick jag ligga på golvet, mellan benen på fotografen för att få plats att hjälpa Pepsi.

Filmteamet flyttade runt på norra delen av ön också, beroende på vilka scener som skulle tas. Vi var vid ett mycket vackert ställe, som förut varit ett kalkbrott, men som nu är fyllt med vatten och har inplanterad ädelfisk och används till glädje för alla fritidsfiskare. Där sattes Pepsis kondition på prov. En hel förmiddag sprang hon och Stella utmed vattnet, gång på gång, för att få bra scener. Det hade börjat bli kallt, nu var det minusgrader och med is närmast strandkanten. Regissören ville ha Pepsi att springa genom isen så att vattnet stänkte och krasandet från isen när den sprack, med på ljudupptagningen. Jag talade om, att här kan det bara bli en tagning, så det gällde att den blev bra och det blev den, men för säkerhets skull ville hon att vi skulle göra om den och mycket riktigt, det gick inte. Pepsi hoppade på kanten, över vattnet, minsta motståndets lag. Resten av tiden sprang dom en sträcka, om och om igen tills Pepsi tröttnade, och fick ont i tassarna. Underlaget var hårda och kantiga stenar som lätt rullade undan, men till slut var alla nöjda. Vår andra labrador, Magnum fick också jobba denna dag. Det behövdes ljudupptagningar från tassarna och flåset från en springande hund och eftersom han är större och tyngre, passade han bra till det.

Varefter dagarna gick, fann vi en rytm i det hela, tagningarna gick helt efter programmet. En del scener var svårare än andra. Nu vet jag hur det regnar i en film. Hos oss riggades det upp strilar på taket till Nathans hus och vatten togs från havet och så brakade ovädret löst. En scen var vandring i regnet, det var att gå samma sträcka fen gånger och så in i ett hönshus för att söka skydd. Väl där skulle Pepsi ruska av sig vattnet, så det var att hälla en hink vatten över henne och vänta. Tre omtagningar blev det innan resultatet blev bra. Om hundar kunde tala. vet jag precis vad Pepsi skulle ha sagt.

Dagen efter kom första höststormen med massor med regn. Havet bara vräkte in och vi kunde inte gå rakt i blåsten. Det enda skydd vi hade i väntan på tagning var tälten, med tre sidor, som riggats upp. Ibland kunde vi få vänta en timma på tagning och Pepsi frös så hon skakade. Vi köpte en regnskydd till henne så hon kunde hålla värmen. Det tyckte hon om och varje gång det var dags att filma, tog jag på henne det i bilen och det blev signalen för jobb för henne.
 

       
Vädrets makter        
         

Inte nog med att det stormade, så kom snön också. Det innebar för filmteamet, att många scener måste tas om. Det blev många förändringar i arbetet för alla. Vad som förundrade mig mest var, att alla människorna var lika glada i alla fall och jobbade på utan klagan. Lite problem blev det i alla fall. Helt plötsligt fanns det ingenstans där alla kunde sitta inne och äta mat. Vi hade ju vår bil, medan andra fanns sin egen ”servering”.    
 

       
Middag i snöstorm        
         

En dag kom celebert besök. Från Tjeckien kom tre män med tama korpar som medverkar i filmen. Så stora och så vackra. Pepsi blev eld och lågor, hon ville så gärna ”hälsa” på dem. Hon viftade på svansen och fjäskade, men det tyckte fåglarna inte om. De medverkade i filmen genom att bara flyga från en man till en annan.  Vi konstaterade att inlärningen av fåglarna och Pepsi går till på samma sätt, genom visselsignaler och belöning. Det stormade så dant den dagen de filmades, att de hade svårt att flyga rätt. Vinden tog tag i dem, så att det blev en omväg och de försvann ur kameravinkeln. Det blev många omtagningar. I filmen skall en av dessa fåglar skjutas och Pepsis uppgift var att hämta in den från havet.  Utan att tveka gick hon ut i vågorna och kom tillbaka med fågeln. Det var imponerande att se henne i den scenen. Inte bara jag var imponerad, utan Pepsi fick applåder av filmteamet när det var klart. Scenen togs om tre gånger och inte en tvekan någon gång. Gissa om hon njöt av allt beröm hon fick. Enligt regissören, Fredrikke Aspöck, kom hon som en blyg liten flicka och slutade som en stjärna, med fågel i munnen och vatten i pälsen.
 

     
En av korparna     Regissören Fredrikke Aspöck  
         

En annan svår scen var, att gå fram till Stella gång på gång efter att hon blivit bortknuffad varje gång. Jag såg på Pepsi att hon inte kunde förstå, att hon skulle gå om och om igen, efter att blivit bortstött. Att det fungerade berodde på att Stella klappade om henne efter varje gång, men mest var det att hon gick på ren lydnad och bacon som var gömt under Stellas kjol.

Scenen när Stella, Oskar och Pepsi vandrade i regnet och in i hönshuset fick göras om. Snön gjorde att den inte kunde användas. Man tar ju inte scenerna i den ordning filmen blir, utan efter andra förutsättningar. Nu blev det att promenera i flera decimeter hög snö och i full snöstorm, som orsakades av en snökanon. Snö hade vi, men ingen vind, den ordnades med kanonen. Gång på gång gick de tre mot 27m/sek och med snö i ansiktet innan den scenen var färdig. Sedan var det dags att filma om scenen i hönshuset. Denna gång vräktes snö över Pepsi, som hon skulle skaka av sig och det gick bra. Pepsi satt tillsammans med hönsen i buren, det var fantastiskt att se hönorna gå runt och hon bara satt stilla.

Det var inte bara Pepsi som fick jobba för ett bra resultat. I en scen skulle hon och Stella sitta och titta ut över havet och under inga villkor titta bakåt. Det var ganska mörkt när den togs och Pepsi hade svårt att sitta stilla, vi hade ju arbetat på ögonkontakt förut. För att få en bra scen, så fick jag lägga mig nedanför backen där de satt och fick inte synas i bild. Där låg jag med fötterna i havet och gav ljud ifrån mig för att få Pepsis uppmärksamhet. Många gånger kröp jag runt på golv, bland kameror och sladdar för att kunna styra Pepsi. Jag fick ju heller aldrig komma i bild, ja det har varit ett äventyr.

Det som imponerat mest på mig är ju i första hand Pepsi, som gått från klarhet till klarhet under tidens gång och kommit underfund med, att det är trevligt med främmande människor. Då hon alltid varit en tillbakadragen hund, efter sitt första år bara varit ”kennelhund”, har hon alltid sökt sig till andra hundar istället för människor. Ett år av missad kontakt går ju aldrig att reparera till fullo men dessa veckor gjorde underverk. Att alltid få stå i centrum, bli omklappad och gullad med av alla, har gjort underverk med henne.

En annorlunda upplevelse och en sak som knutit mig och min hund ännu närmare varandra. Efter en sån här upplevelse, som fått mig att se på min hund, med ännu större respekt för henne och hennes prestationer, kommer att fylla mig med glädje resten av livet.

Pepsi och jag kommer aldrig att vinna någon Oscar, men jag måste i alla fall tacka för god hjälp. I första hand husse i familjen, Lennart. Utan honom i andra ändan, hade Pepsis scener varit svårare att få bra. I stort sätt var det så att hon gick mellan oss och utförde sitt jobb.

Eva Hammar, i staben, som kunde svara på alla mina frågor om när och var vi skulle vara på plats och alla andra frågor från någon som inte varit med förr. Tack Eva.

Vår andra hund, Magnum, som var en trygghet när väntan blev lång och scenerna svåra. Då fanns han där ”som vanligt”.

Ja, tänk vad ett telefonsamtal kan förändra livet en viss tid, med minnen för resten av livet.

Bilderna är publicerade med tillstånd av personerna, samt Nordisk Film i Köpenhamn.

Hälsningar från Massgaisten´s Pepsi, Lennart och Ingvor Eriksson, hemmahörande i Gotlands Labradorklubb.
 

       
Massgaisten´s Pepsi        
         
         

         

MINIKÅSERI FRÅN VÅRA LÄSARE

 

Koppla hunden  -för allas bästa

 

Det är en sak som jag inte förstår: Hur kommer det sig att den annars alltid så väluppfostrade och sävliga svensken förvandlas till en hänsynslös egoist när han skaffar hund? Nu pratar jag givetvis inte om alla hundägare, men oroväckande många

Hur kan det komma sig att en person som till exempel normalt hellre skulle stå på bussen än sätta sig bredvid någon annan, helt plötsligt blir översocial när det kommer in en hund i huset?                       

Det jag pratar om är alla människor som låter sina hundar gå lösa vind våg på promenaderna. Och om det skulle komma någon med en annan hund, vad gör det. De kan väl få hälsa. Det är ju så himla mysigt.

Nej!

Det är så fruktansvärt hänsynslöst och dessutom olagligt att göra på det viset. Man får inte ha sin hund lös om man inte har koll på den. ”Men han är jättesnäll och vill bara hälsa."

Om jag då påstår att min hund inte vill, så tittar hundägaren alldeles oförstående på mig och min hund som helt uppenbarligen ser överlycklig ut.

Men det handlar inte om det. Försök att sätta er in i min situation. Min högsta önskan i livet (i alla fall en av dem) är att ha en hund som är trygg och självsäker och som vill samarbeta med mig. En hund som anser att jag är den som har koll på läget, så att han inte behöver oroa sig för andra hundar. Men det är djurplågeri enligt vissa, hundar måste få hälsa. Ja, men min hund får hälsa, på sina vänner. Han behöver inte hälsa på alla han möter.

JAG HAR NU även skaffat mig en liten valp, som i skrivande stund är fyra månader. Henne vill jag absolut inte att man låter sina hundar springa fram till utan att fråga mig först. Men det är det ingen som tar hänsyn till. "Men min hund ääälskar valpar, han måste få hälsa, är det vanligaste argumentet.

Men snälla ni, hör ni inte själva hur det låter. För mig låter det väldigt mycket som jag, jag, jag. Och det är väl ändå en sån person de flesta, generellt sett, ogillar.

Man kan även likna det vid en mänsklig situation där en framfusig gubbe springer fram för att hälsa och leka med en liten intet ont anande flicka. Hur tror ni att det barnet känner sig? Vissa kanske tycker att det är jätteroligt, medan andra kan känna sig väldigt trängda och obehagliga till mods, kanske till och med rädda. Men så är det ingen gubbe som gör. De vet ju bättre än så.

SEDAN FINNS DET även något som he­ter strikt hundägaransvar. Det innebär att du hålls ansvarig för allt som din hund gör. Exempelvis om du går med din hund i koppel och den blir överfallen av en aggressiv hund som är lös. Din hand går in i försvar och biter först, ett helt naturligt beteende. Men enligt lagen var det ändå din hund som bet först och därför du som får stå för den andra ägarens veterinärkostnader.                                           

EN ANNAN SAK som man kanske skulle tänka på är att om man jobbar mer för att inte låta sin hund springa fram till alla den möter, då kanske den också skulle kunna bli lite lydig och det hade väl varit skönt?

Eller är det kanske så att folk trots allt inte är så sociala utan att det mest handlar om ens egna dåliga samvete och stolthet? ”Min hund måste få gå lös för jag jobbar 8 timmar om dagen.”

Ni som tänker så bör överväga följande: Vad händer den dag min hund springer ut i vägen och blir överkörd? Eller när den springer fram till en hund som inte alls är så snäll som den ser ut? Min hund kan bli skadad för livet och till och med dö.

Det jag vill komma fram till är att alla bör visa hänsyn, fråga först och framför allt ha din hund kopplad om du inte är helt söker på att hunden lyder.

                                                                                                                                                                                                                                                  ELLINORE HEDMAN

 
         

         

HÖGTIDSDAG MED LABRADORKLUBBEN.

I underbart sommarväder och på vår fina träningsplats, firade Gotlands Labradorklubb sin högtidsdag, ”Labradorens dag” 6 juni och hade på samma dag avslutning på vårens kurser.  Så mycket som 18 hundar med förare hade samlats, glädjande även medlemmar som inte deltagit i kurser. Ordförande, Lennart Eriksson hälsade alla välkomna och informerade om dagens program. Kursdeltagarna visade upp sina färdigheter, som de själva valt och det blev varierande. Allt från att göra ”high five”, rulla runt, gå slalom till att apportera sekatören, som matte slarvar bort i trädgården.

Det har varit stor aktivitet under våren. En valpkurs och en ”Valp fortsättning” och två lydnadskurser, samt apporteringskursen, avslutades. Då även andra raser är välkomna i vår verksamhet, har det varit stor spännvid i stor och liten, gammal och ung.  Nestorn i gänget är Folke Carlsson, över 80 år, med sin hund Boya, och Petter Rodebjer 15 år, med sin australiska terrier Vira, som för övrigt är minst och yngst i gruppen. Störst har varit Benny, en mastiff, där devisen ”är man stor ska man vara snäll” stämmer till fullo. Bennys matte heter Marie Johansson. Det har satt instruktörerna på prov, i övningar och pedagogik med så stora variationer. Alla hundar och alla ägare har varit enormt roligt och givande att arbeta tillsammans med. Det har varit ett samarbete mellan grupperna också, då en del övningar har varit mera givande med flera hundar i. Att mötas i en serpentin ger mera om det är flera. All utbildning har skett i positiv anda, där fokus har legat på att få hundarna att följa sin husse/matte med glädje, förväntan och med vetskap om att en belöning väntar i slutet. Apporteringskursen hade sitt slutprov tidigare under våren, Det var upplagt som ett prov, där nyutbildade provledaren för första gången testade sina kunskaper. Deltagarna tycket det var spännande med övningen och även om några hundar behöver mera träning, så var de nöjda med dagen.  Lite historik om våren. Nu till dagens övningar. 

Att kora en mästare i att leta köttbullar är en aktivitet och i år var det många som tränat under våren, i hopp om att slå förra årets mästare, Magnum. Det har tydligen blivit tradition att bara sitta på ”tronen” i ett år. Bland de stora hundarna vann i år Inga-Lill Ekström med sin hund Molly, tätt följd av Zita, med matte Eva Amlinger, Magnum blev trea i år. De mindre hundraserna hade en egen tävling och där segrade Maja, australisk terrier, med Sarko, också han terrier och båda med husse Sten Pettersson i kopplet. Sträng och rättvis tidtagare var även i år Raili Pettersson och domare Lennart Eriksson. Alla hundarna deltog med i letandet efter godbitar, övningen är ju också en bra träning i nosarbete. Efter detta dracks det vatten till hundarna och kaffe till övriga.

Vilan blev inte lång, nu skulle här spelas brännboll med hundar. De som varit med några gånger, blir alldeles till sig av glädje när de ser racket och boll. De som var med för första gången, fattade snabbt hur man gör. Förarna har fått lite rutin nu och det var bara en gång någon sprang utan hund efter ett bra slag på bollen. Bara att vända om och hämta hunden. Det här är vansinnigt roligt och hundarna är heltända. Lite gruff blir det när en hund tar bollen som en annan siktat in sig på. De tvåbenta deltagarna går in med samma liv och lust, alla verkar vara tillbaka till skolans värld och ”gympalektioner” ute.  Alla vill ju vinna.

Efter en spännande match, var det dags för förtäring, där Åsa denna gång ordnat med hamburgare, korv och dricka. Lars och Sonja Östman skötte grillningen idag och alla lät sig väl smaka. Tack Maud, Åsa, Lars och Sonja. Ingen verkade ha brottom hem, utan alla satt i skuggan under träden, människor och hundar i en stor hög och bara hade trevligt. Klubben tar inte helt sommarlov, utan det kommer att vara ”öppet hus”, onsdagar under sommaren. Lennart tackade deltagarna för en trevlig kurstid och en fantastisk dag tillsammans med det bästa som finns, två och fyrbenta vänner.